Vänskap är fruktansvärt svårt att definera egentligen... man kan ju förklara det precis som alla andra gör, som att man alltid kan lite på en vän eller att vänner har man för livet. En vän dömmer aldrig dig utan accepterar den du är och vem du än blir. Enligt mig är detta inte riktigt sant... Jag har ganska många människor i mitt liv som man kan kalla vänner, vilket jag gör... men det är ju sällan svart eller vitt när det handlar om människor och känslor. Jag har väldigt lätt för att ta till mig människor och släppa in. Mitt problem är inte att ge, utan snarare tvärt om. Jag fastnar för männsikor som ibland är min raka motsats... det är enligt mig det absolut mest givande. Mina vänner har olika nationaliteter, åldrar, sexuell läggning, kommer från olika klasser i samhället och alla ger mig någonting som jag behöver. Det är verkligen nödvändigt för mig att få tillgång till detta breda utbud. Det resulterar ofta i att mina vänner inte alltid kommer överens med varandra till 100 procent...eftersom de är så fruktansvärt olika. Det enda dom har gemensamt är mig.
I verkligheten så förändras människor med tiden...hittar nya vägar nya intressen och med detta såklart även nya vänner. Varför kan man inte omfamna detta och se det vackra i det? Varför delar vi upp varandra i kantiga fack som vi egentligen inte ens får plats i...?
Jag ser det som en gåva jag fått att jag kan sitta och skratta med min ena vän..på ett sätt som bara vi kan.. med vår "egna" humor, för att senare träffa någon annan och ha världens djupaste och givande samtal som kan ge svar på allt man grubblat på under veckan. Vissa bor långt ifrån, vissa syns bara inte längre men dom finns där...Det är väl vänskap eller? Att ha ett nätverk av vänner som du ger och tar från i din vardag..
Vi ska ställa upp för dom vi bryr oss om, hur man sen väljer att göra det är upp till var och en. Sätter sig någon emot det så är det kanske inte längre en helt givande vänskap...
Jag känner för tillfället att jag är på väg bort från en lång och fin vänskap som jag har haft. Det är tyvärr så det antagligen kommer att bli.. Finns som sagt många olika sätt man kan sätta sig emot en vänskap. Det är inte jag som blir sårad utan du...lite för mycket utan att du bryr dig. Jag sätter ett högre värde på dig än vad du själv gör och det skär sig med mina principer. Jag kan inte vara tyst. Inte längre. Kanske kommer en dag när vi hittar tillbaka, kanske inte.
"Vad vill du säga när allting är sagt,
vad vill du känna när någon tagit din makt
du vill att jag ska sjunga,
men bara om sånt som tillhör sitt,
men ska jag sjunga,
då ska det finnas tid att sjunga fritt"
