Skriver lite...

Ska man alltid göra det man känner för? Är det så det funkar...? Nej, det hoppas inte jag för då hade jag nog ingen tyckt så himla bra om någon... Tänk er själva, om ni gör ALLT som ni känner för just för stunden! Haha hade sett skojigt ut. Och otäckt!
Anledningen till att jag frågar mig själv dessa konstiga frågorna är för att jag gör någt som jag egentligen hatar alldelles för ofta nuförtiden, nämnligen trippa på tå! Man är så jävla rädd att såra folk eller göra fel så att man springer liksom runt och snubblar över sina egna fötter. Försöker vara sann men det blir ju bara fel ibland. Sanningen kan även den vara relativ.

Svamlar på som vanligt från soffan. Flummigt värre, som vanligt...med mig.

Dålig på att skriva men har läst endel saker ikväll som berört mig något oerhört, vilket har fått mina fingrar att glöda. Det har varit sorgligt att läsa.. vilket jag tycker är befriande på något vis.
Jag skriver ofta en massa saker som jag aldrig visar någon. Oftast med penna på ett papper i något kollegiehäfte. Men ibland vill jag skriva här. Här är det bara jag och mina tankar som jag får dela när jag känner behovet av det. Här finns ingen press Får ut något av det tror jag.. även om ingen är inne och läser längre nu när jg slutat länka till min Facebook. Kanske borde göra det igen? Länka tillbaka så alla kan snoka...? Får tänka på det tror jag...

Nu blir det mysfilten över fossingarna och tv som gäller...

Älskar Er!

En Vänskap som skär sig..den blöder

Vänskap är fruktansvärt svårt att definera egentligen... man kan ju förklara det precis som alla andra gör, som att man alltid kan lite på en vän eller att vänner har man för livet. En vän dömmer aldrig dig utan accepterar den du är och vem du än blir. Enligt mig är detta inte riktigt sant... Jag har ganska många människor i mitt liv som man kan kalla vänner, vilket jag gör... men det är ju sällan svart eller vitt när det handlar om människor och känslor. Jag har väldigt lätt för att ta till mig människor och släppa in. Mitt problem är inte att ge, utan snarare tvärt om. Jag fastnar för männsikor som ibland är min raka motsats... det är enligt mig det absolut mest givande. Mina vänner har olika nationaliteter, åldrar, sexuell läggning, kommer från olika klasser i samhället och alla ger mig någonting som jag behöver. Det är verkligen nödvändigt för mig att få tillgång till detta breda utbud. Det resulterar ofta i att mina vänner inte alltid kommer överens med varandra till 100 procent...eftersom de är så fruktansvärt olika. Det enda dom har gemensamt är mig.
I verkligheten så förändras människor med tiden...hittar nya vägar nya intressen och med detta såklart även nya vänner. Varför kan man inte omfamna detta och se det vackra i det? Varför delar vi upp varandra i kantiga fack som vi egentligen inte ens får plats i...?
Jag ser det som en gåva jag fått att jag kan sitta och skratta med min ena vän..på ett sätt som bara vi kan.. med vår "egna" humor, för att senare träffa någon annan och ha världens djupaste och givande samtal som kan ge svar på allt man grubblat på under veckan. Vissa bor långt ifrån, vissa syns bara inte längre men dom finns där...Det är väl vänskap eller? Att ha ett nätverk av vänner som du ger och tar från i din vardag..
Vi ska ställa upp för dom vi bryr oss om, hur man sen väljer att göra det är upp till var och en. Sätter sig någon emot det så är det kanske inte längre en helt givande vänskap...

Jag känner för tillfället att jag är på väg bort från en lång och fin vänskap som jag har haft. Det är tyvärr så det antagligen kommer att bli.. Finns som sagt många olika sätt man kan sätta sig emot en vänskap. Det är inte jag som blir sårad utan du...lite för mycket utan att du bryr dig. Jag sätter ett högre värde på dig än vad du själv gör och det skär sig med mina principer. Jag kan inte vara tyst. Inte längre. Kanske kommer en dag när vi hittar tillbaka, kanske inte.

"Vad vill du säga när allting är sagt,
vad vill du känna när någon tagit din makt
du vill att jag ska sjunga,
men bara om sånt som tillhör sitt,
men ska jag sjunga,
då ska det finnas tid att sjunga fritt"

Äntligen!

Ohhh jag har inte kunnat blogga på evigheter! Varit av med mitt lösenord...fick någon form av hjärnsläpp.. stört mig något fruktansvärt. Men till sist lossnade det!!

Heeej hopp.. jag e glad..
nu ska det bloggas igen mina vänner!

Puss puss

Längesen

Nu var det mega-längesen jag skrev något på mitt lilla "klotterplank".

Kom nyss hem från Thailand och jag vill typ bara tillbaka igen, här kan man ju inte stanna direkt. Förstår verkligen folk som flyttar iväg och lämnar lilla Sverige för en stund, helt genuint ju! :)
Tanken skrämmer mig men jag e så jävla fed-up på allt här hemma så jag är inte långt ifrån att sticka... det enda som hindrar mig är min älskade lilla Nellie. Henne kan jag bara inte lämna, Niko hade inte klarat det heller...hon är ju vår älskling :) Men någon dag...då drar jag... så tills dess så får ni hålla till godo med mig!

hehe Puss